En nordbos betraktelser

Jag brukar ha visioner. Ja faktiskt t.o.m. "varsel" (ibland) om saker som komma skall. I detta fall är det kanske mer spekulation än vision men jag känner att detta nog kan stämma.....kanske? Det är nog ingen, eller iaf mkt få, som anser att Sverige blivit bättre och tryggare det senaste 10 åren. Ärligt talat måste man nog vara dum i huvudet, mentalt sjuk eller fast i en social kontex som kräver viss åsikt (för att accepteras) om man anser dylikt. Det att Sverige är tryggt och välfungerande år 2021 vill säga. Jag har aldrig varit PK. Jag har aldrig känt att jag måste låtsas att jag inte ser verkligheten. Jag har aldrig fattat den "kod" många svenskar tycks leva efter. En dold kod som styr vad man får säga, uttrycka o göra. En slags ständig sordin på äkta åsikter och känslor (mkt ljugande också). En feg konsensusmentalitet där det är viktigare att ingå i det gråa och anonyma kollektivet än att stå för den man är.  Vi är ett nedtonat, ängsligt och konflikt

Adhd/Add, Bipolär, Asperger, Autismspektra, Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS), Självskadebeteende, Anorexia/Bulimia Nervosa, Panikångest, Depression, Posttraumatiskt stressyndrom-(PTSD), Schizoaffektivt syndrom, Trauma/Dissociation, Social ångest, Tvångssyndrom-(OCD), Utmattningssyndrom, Schizoaffektivt syndrom, Psykos......etc. Diagnoser finns det väldigt gott om numera. Ibland självklara "avvikelser" från det som samhället o medborgare (överlag) är i konsensus kring är just avvikande från normal norm. Även ett för omgivningen farligt beteende, om det inte behandlas, blir med rätta (oftast) kopplat till en diagnos.  Ibland är dock syftet med diagnossättandet avsevärt svårare att förstå? Det blir en stigmatiserande "etikett" utan ngn eg. anledning mer än att man är lite "annorlunda". D.v.s man avviker lite från den alltmer snäva definitionen av "normal". I vårt lilla hybrisland i norr finns ett MYCKET stort behov av at

Sverige är sedan ca 150 år tillbaka ett tillitskulturellt samhälle. Det betyder att majoriteten av oss är födda här av föräldrar som också är födda här av föräldrar som är födda här....osv. Vi som växer upp i tillitssamhället skolas och fostras in i att lita på och tro gott om våra medmänniskor. Att "hellre fria än fälla". Per automatik leta bakomliggande orsaker till ex. kriminalitet, asocialt beteende och missbruk. Det bygger på en konsensus kring att ingen frivilligt begår brottsliga handlingar såsom t.ex att slå sin partner, råna andra, våldta och mörda.  Det måste finnas en utsatthet, en orsak, ett förmildrande o en ofrivillighet bakom handlingar. Tex. en svår uppväxt kantad av dysfuntionalitet som skapat missbruk och/eller psykisk sjukdom. Dylikt skulle förklara brottslighet och asocialt beteende. Individen står utan skuld s.a.s. Det är någon eller något annat som tvingat individen handla som den gör/gjort. För i en tillitskultur är nämligen alla i grunden goda. Man lit

Jag har i hela mitt liv haft det vissa kallar "varsel". Olika mycket och olika starkt. I släkten har funnits människor som "vetat om saker" innan dessa skedde (var nycklar försvunnit, att Palme skulle dö, Tjörnbrons kollaps mm). Fenomen man inte behöver tro på om man inte vill men för mig är dom på riktigt. Jag har också alltid fascinerats av de mörka o mystiska. Döden slog till tidigt i mitt liv när pappa mördades då jag var 6 år. Kanske är det den händelsen som gjort att jag blivit mer öppen för att tänka att vi inte vet allt om allt även om vissa tycks tro det och skapat min dragning till livets mörkare sidor. Även en orädsla för det andra upplever otäckt, skrämmande och obehagligt. Jag har heller aldrig ryggat för att prata om sånt folk (primärt svensken) tycks rygga för eller t.o.m. helt undvika såsom våld, missbruk, döden, känslor, sorg, olika kulturer, konflikt, manligt o kvinnligt, sexualitet....mm. Döden var det ja...... Folk som självklart förnekar en högr

Definition på flykting är att fly från krig till skyddande miljö i närmast liggande fredad zon (närmiljö/grannland). För att sedan återvända och bygga upp sitt eget land när kriget är slut. DET är FN.s definition på flyktingstatus och migration. Ovanstående definition har Sveriges politiker & genuint ointelligenta pk-pöbel totalt glömt bort verkar det som? I Sverige finns bara rättigheter för asylsökande/flyktingar å inte tillstymmelse till skyldigheter. Det har skapat ohållbar invandring. Inte heller vågar Sverige ställa krav på återresa när krig är över eller ens ifrågasätta om det finns ngt krig man flytt ifrån överhuvudtaget? För alla dylika funderingar är tydligen rasistiska i vårt land? Vi har även lärt invandrare, papperslösa och asylsökande m fl att kalla oss ur-svenskar för rasister om vi på minsta sätt ställer krav på dessa eller på minsta sätt ifrågasätter deras skäl till att befinna sig i Sverige??? Inte ens medborgarskap, ålder eller äkthet på examenspapper får ifråg

Ragnarök, post-apokalyptisk värld, dystopi, undergång, utrotning, dödlig pandemi...... kalla det vad du vill. En värld där mänskligheten (nästan) har utrotats har alltid fascinerat mig. Vi tar det från början! Jag är ingen "People Person" å har aldrig varit. Något av en "Lone Wolf". Med vissa förbehåll. Jag har alltid velat ha barn o familj. Jag brukar ha lätt att umgås med folk o brukar generellt sett vara ganska omtyckt (tror jag?). Jag har inga problem att umgås o vara social men det är inget jag älskar att göra el. längtar efter s.a.s. Fester och sociala tillställningar är väl ok när man väl är där o fått i sig nån drink el. 5 men inför dylikt känner jag nästan alltid stor olust. Jag söker inte efter en stor vänkrets eller omfattande nätverk. Det tar också många år innan "du" går från ytligt bekant till riktig vän till mig. Det är få människor jag kallar nära vänner o som jag släppt in fullt ut. Dessa är dem jag anser ingår i min nära släkt o familj oc