Är döden slutet?

Jag har i hela mitt liv haft det vissa kallar "varsel". Olika mycket och olika starkt. I släkten har funnits människor som "vetat om saker" innan dessa skedde (var nycklar försvunnit, att Palme skulle dö, Tjörnbrons kollaps mm). Fenomen man inte behöver tro på om man inte vill men för mig är dom på riktigt. Jag har också alltid fascinerats av de mörka o mystiska. Döden slog till tidigt i mitt liv när pappa mördades då jag var 6 år. Kanske är det den händelsen som gjort att jag blivit mer öppen för att tänka att vi inte vet allt om allt även om vissa tycks tro det och skapat min dragning till livets mörkare sidor. Även en orädsla för det andra upplever otäckt, skrämmande och obehagligt. Jag har heller aldrig ryggat för att prata om sånt folk (primärt svensken) tycks rygga för eller t.o.m. helt undvika såsom våld, missbruk, döden, känslor, sorg, olika kulturer, konflikt, manligt o kvinnligt, sexualitet....mm.

Döden var det ja......

Folk som självklart förnekar en högre makt eller kosmos komplexitet och deras motpool som påstår sig veta om guds existens ger jag mycket lite för. Bägge representerar och personifierar, för mig, osäkerhet å ointelligens o denna osäkerhet/ointelligens manifisterar sig i en närmast trotsig envishet i att hävda att man har rätt i det man tror.

Finns det en gud eller högre makt har jag MYCKET svårt att tro att denne väljer de märkligaste och minst intelligenta puckona på jorden som sina apostlar och sin röst. För låt oss vara ärliga.... Religiösa fanatiker, radikaliserade våldsdårar och sekt-galningar känns inte som några en ev. gud skulle välja som "de utvalda folket"?

För att återkoppla till inledningen om "varsel" så har jag har aldrig trott att döden är slutet. "Alltid" (eller så länge jag kan minnas iaf) haft en stark känsla av att döden inte är slutet. Jag tror ist det är en dörr till en annan dimension (i brist på bättre ord). Precis som när man befinner sig i ett slott med hundratals rum, å man inte vet vad som sker i de andra rummen, vet vi inte vad som sker i "rummet" man kliver in i efter döden. Oavsett vad som sker är jag trygg i det s.a.s. Blir det mörkt, tyst o en icke-existens är jag inte medveten om det så det gör inte mig nått. Fortsätter, efter döden, mitt medvetande till en plats bortom vår fysiska värld så är det bara superhäftigt och jag blir sjukt nyfiken på vad det i så fall är för ställe?

Om vårt medvetande "fortsätter" tror jag inte vi kommer till en bestraffande plats. Jag tror vi isf får utvärdera, begrunda och lära oss av vår tid här o nu. Jag tror inte vi bedöms eller, som sagt, bestraffas eller skambeläggs. Jag tror tiden och "rummet" är icke existerande på den platsen. Jag tror vi är "eviga" på ett sätt vi som fysiska varelser här på jorden inte förstår eller minns. Vår tid på jorden är en prövning, en skola om man så vill. Vi minns inte andra "dimensioner" eller platser för vårt medvetande här fylls av minnen, upplevelser och känslor vi skaffar här o nu på jorden. Dessa upplevelser är skolan och lärotiden vi sen utvärderar efter den fysiska döden.

Flummigt?

Kanske det.... Men jag väljer att tro så. Är det helt åt skogen fel så spelar det ingen roll egentligen. Oavsett vad som händer skrämmer inte själva döden mig. Det som skrämmer mig lite är en ev. ålderdom på ett hem med personal jag inte förstår vad dom säger el. vårdare som genom en uppväxt som styrts av skärmar o AI inte har förmåga till empati eller att tyda kroppsspråk och sublima gester. 

Å.a.s. kanske VR blivit extremt bra så jag kanske sitter fysiskt i nån sal på ngt ålderdomshem men är mentalt uppkopplad i VR-utrustning där jag kör F1-bil, åker skidor i Aspen eller bestiger Mount Everest.... Vem vet?

Stay safe 💙❤️💙