En nordbos betraktelser

Sverige är sedan ca 150 år tillbaka ett tillitskulturellt samhälle. Det betyder att majoriteten av oss är födda här av föräldrar som också är födda här av föräldrar som är födda här....osv. Vi som växer upp i tillitssamhället skolas och fostras in i att lita på och tro gott om våra medmänniskor. Att "hellre fria än fälla". Per automatik leta bakomliggande orsaker till ex. kriminalitet, asocialt beteende och missbruk. Det bygger på en konsensus kring att ingen frivilligt begår brottsliga handlingar såsom t.ex att slå sin partner, råna andra, våldta och mörda.  Det måste finnas en utsatthet, en orsak, ett förmildrande o en ofrivillighet bakom handlingar. Tex. en svår uppväxt kantad av dysfuntionalitet som skapat missbruk och/eller psykisk sjukdom. Dylikt skulle förklara brottslighet och asocialt beteende. Individen står utan skuld s.a.s. Det är någon eller något annat som tvingat individen handla som den gör/gjort. För i en tillitskultur är nämligen alla i grunden goda. Man lit

Jag har i hela mitt liv haft det vissa kallar "varsel". Olika mycket och olika starkt. I släkten har funnits människor som "vetat om saker" innan dessa skedde (var nycklar försvunnit, att Palme skulle dö, Tjörnbrons kollaps mm). Fenomen man inte behöver tro på om man inte vill men för mig är dom på riktigt. Jag har också alltid fascinerats av de mörka o mystiska. Döden slog till tidigt i mitt liv när pappa mördades då jag var 6 år. Kanske är det den händelsen som gjort att jag blivit mer öppen för att tänka att vi inte vet allt om allt även om vissa tycks tro det och skapat min dragning till livets mörkare sidor. Även en orädsla för det andra upplever otäckt, skrämmande och obehagligt. Jag har heller aldrig ryggat för att prata om sånt folk (primärt svensken) tycks rygga för eller t.o.m. helt undvika såsom våld, missbruk, döden, känslor, sorg, olika kulturer, konflikt, manligt o kvinnligt, sexualitet....mm. Döden var det ja...... Folk som självklart förnekar en högr