En nordbos betraktelser

Jag brukar ha visioner. Ja faktiskt t.o.m. "varsel" (ibland) om saker som komma skall. I detta fall är det kanske mer spekulation än vision men jag känner att detta nog kan stämma.....kanske? Det är nog ingen, eller iaf mkt få, som anser att Sverige blivit bättre och tryggare det senaste 10 åren. Ärligt talat måste man nog vara dum i huvudet, mentalt sjuk eller fast i en social kontex som kräver viss åsikt (för att accepteras) om man anser dylikt. Det att Sverige är tryggt och välfungerande år 2021 vill säga. Jag har aldrig varit PK. Jag har aldrig känt att jag måste låtsas att jag inte ser verkligheten. Jag har aldrig fattat den "kod" många svenskar tycks leva efter. En dold kod som styr vad man får säga, uttrycka o göra. En slags ständig sordin på äkta åsikter och känslor (mkt ljugande också). En feg konsensusmentalitet där det är viktigare att ingå i det gråa och anonyma kollektivet än att stå för den man är.  Vi är ett nedtonat, ängsligt och konflikt

Adhd/Add, Bipolär, Asperger, Autismspektra, Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS), Självskadebeteende, Anorexia/Bulimia Nervosa, Panikångest, Depression, Posttraumatiskt stressyndrom-(PTSD), Schizoaffektivt syndrom, Trauma/Dissociation, Social ångest, Tvångssyndrom-(OCD), Utmattningssyndrom, Schizoaffektivt syndrom, Psykos......etc. Diagnoser finns det väldigt gott om numera. Ibland självklara "avvikelser" från det som samhället o medborgare (överlag) är i konsensus kring är just avvikande från normal norm. Även ett för omgivningen farligt beteende, om det inte behandlas, blir med rätta (oftast) kopplat till en diagnos.  Ibland är dock syftet med diagnossättandet avsevärt svårare att förstå? Det blir en stigmatiserande "etikett" utan ngn eg. anledning mer än att man är lite "annorlunda". D.v.s man avviker lite från den alltmer snäva definitionen av "normal". I vårt lilla hybrisland i norr finns ett MYCKET stort behov av at