Var på skalan är du?

Adhd/Add, Bipolär, Asperger, Autismspektra, Emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS), Självskadebeteende, Anorexia/Bulimia Nervosa, Panikångest, Depression, Posttraumatiskt stressyndrom-(PTSD), Schizoaffektivt syndrom, Trauma/Dissociation, Social ångest, Tvångssyndrom-(OCD), Utmattningssyndrom, Schizoaffektivt syndrom, Psykos......etc.

Diagnoser finns det väldigt gott om numera. Ibland självklara "avvikelser" från det som samhället o medborgare (överlag) är i konsensus kring är just avvikande från normal norm. Även ett för omgivningen farligt beteende, om det inte behandlas, blir med rätta (oftast) kopplat till en diagnos. 

Ibland är dock syftet med diagnossättandet avsevärt svårare att förstå? Det blir en stigmatiserande "etikett" utan ngn eg. anledning mer än att man är lite "annorlunda". D.v.s man avviker lite från den alltmer snäva definitionen av "normal". I vårt lilla hybrisland i norr finns ett MYCKET stort behov av att dela in folk i en mängd kategorier, inte minst diagnoser. Det bottnar troligen i sedan årtusenden nedärvda behov av att bedöma faror. Bedöma o dela upp djur, växter, väder, andra människor etc i farliga eller inte farliga. Evolution tar nämligen årtusenden så vår hjärna är i mångt o mkt exakt som när vi sprang på savannen och bodde i grottor.

Hur många av er tänker "dampig" unge som röjer och är störande när ni hör ordet adhd? Det är en vanlig o mkt felaktig tolkning. Alla med adhd (egenskaper) är olika. Behövs ens diagnosen frågar man sig kanske efter att ha läst denna blogg och boken jag tipsar om. Mitt svar blir ja. Dock behövs en kraftig reglering av hur ofta själva diagnosen sätts. Det kommer du förstå efter att ha läst blogg o bok. Let's Go....

SKOLAN!

Den svenska skolan har blivit mkt bättre på att identifiera och hantera unga människor som behöver extra stöd och anpassning. Behovet av stöd, hos dessa individer, bygger iofs på att man inte helt passar in i den väldigt snäva svenska tanken om hur en utbildning skall utföras/genomföras. Tyvärr brottas den svenska skolan numera med enorma problem direkt kopplat till svensk migrationspolitik, vilket tar tid o resurser från stöd o insatser för grupper som inte är "konstruerade" för den skolform vi haft sedan ungf. 50-talet. Men det är ett ämne för en annan bloggning. Vad jag vill ha sagt med det är att även om skolan blivit bättre (teoretiskt) på att identifiera behov hos elever med "skills" som inte belönas eller uppmuntras i vårt fyrkantiga skolsystem så nedprioriteras detta ofta av andra problemgruppers stök och våld. Ergo - Möjligheten till praktiska/egentliga insatser för denna grupp försvåras av politiskt skapade problemgrupper som är enormt resurskrävande för skolan.

1950-, 60-, 70-, 80- & 90-talen var ganska snarlika varandra vad gäller skolans utformning. Ca 7-8 timmars skoldag uppdelad i lektioner á 45 min. Korta raster, matrast och viss gymnastik i övrigt "korvstoppning" i trekvart (ibland dubbellektioner på 90 min). Denna form passade kanske 50-60 % av eleverna. De "välanpassade" klassades således som intelligenta (hade s.k. "läshuvud") och gavs möjlighet till vidare utbildning, bättre konkurrenskraft på arbetsmarknaden och således högre lön och flådigare titlar m.m. Klassindelning (alá Kina, Sovjet o Nordkorea) redan från årskurs 1 m.a.o.

Märker redan nu att detta ämne engagerar mig mycket. Det i sig borgar för lååång text. Så jag avgränsar mig lite. Styr in på katalysatorn till varför jag skriver detta. Orsaken är en bok. En MYCKET bra bok som alla borde läsa. Oavsett om man håller med om svenskt diagnostiserande eller helt tar avstånd från det. Oavsett om man anser att personlighet och beteende beror på genetik/kemi el. formas av socialt arv och uppväxtmiljö eller är en kombination av dessa så är denna bok högintressant. Ja, den är intressant för alla som har minsta intresse för psykologi och mänskligt beteende. 

Boken heter: "Fördel ADHD: Var på skalan ligger du?" Den är inte en pekpinne. Den är inte "så här är det" som det så ofta blir (med skrifter) när ämnen som det finns flera olika orsaks-teorier kring avhandlas. Precis som med det mesta annat, i vårt smått bisarra land, så tillhör man ett fack som behandlande professionell kopplad till "avvikande" beteende, diagnoser eller funktionsvariationer. 

Man är "såld" på den teori man valt som den rätta för vad beteendet/personligheten bottnar i. Alltså vad som skapat att man är den man är s.a.s. Grovt förenklat kan man säga att teorier om huvudorsak till att man är den man är antingen bygger på arv o miljö eller genetik/kemi o behandlas utifrån det. Terapi, anpassning, stöd, medicinering, bryta isolering, social träning, ect-behandling....osv.

Nåväl, boken är iaf MYCKET bra. Just för att författaren Anders Hansen trots att han är läkare/psykiatriker inte pådyvlar läsaren just psykiatriskt synsätt på ADHD diagnosen. Han skriver på ett objektivt och öppet sätt.

--------------------------------------------------------------------------------

2 Citat ur boken: 

"Om 10 % av våra barn behöver amfetaminliknande medicin för att klara skolan är det inte fel på 10 % av våra barn. Det är vårt samhälle som uppvisar en oförmåga att anpassa utbildningssystemet till alla sorters personligheter o egenskaper...//.."

"Hjärtinfarkter och blindtarmsinflammationer tar ingen hänsyn till vilken etikett vi sätter på dom. Det gör däremot hjärnan. Får man ständigt höra att man har en psykiatrisk diagnos som adhd kan det bli en självuppfyllande profetia"

--------------------------------------------------------------------------------

Jag gillar särskilt Hansens resonemang om att specifikt ADHD-diagnos bör vara en ganska ovanlig diagnos att ställa men är ngt västvärldens vård tyvärr "strösslat" med alltför frikostigt senaste årtiondet. Vi har nämligen alla dessa adhd-drag i oss i olika omfattning. Man "har" inte en adhd bara för att man har egenskaper som är kopplade till diagnosen. Diagnosställandet bör bygga och bottna i den nivå problem och förminskad livskvalitet en enskild individ upplevt och som beror (just) på de egenskaper och det beteende man kopplar till adhd. Har dessa egenskaper inte skapat ngr oöverkomliga problem eller hindrat/förminskat ens livskvalitet avsevärt finns eg. inget behov av adhd-diagnosen enligt Hansen.

En insikt, vid runt 50, om att jag o hela min ursprungsfamilj (mor o syster) alla har starka drag/egenskaper kopplat till denna adhd-skala är både en epifani o lite bittert (att man inte fått hjälp att nå den insikten tidigare i livet). Vilka verktyg i adhd-lådan är (o har varit) en tillgång kontra en nackdel i mitt liv? Vad hade jag kunnat göra/bli om jag fått hjälp atr förstå dessa tillgångar/egenskaper/utmaningar tidigare i livet? 

Således - Oavsett om man fullt ut "köper" adhd-diagnosen eller som man anser att adhd eg. är en  personlighetstyp som bygger på egenskaper ättlingar till jägare, krigare, utforskare, uppfinnare o kreativa konstnärer har. Helt enkelt egenskaper som i vår nutid inte passar lika bra in i samhället längre som under tidigare århundraden. I vårt moderna samhälle lyfts istället förmågor såsom att kunna fokusera eller ha ett "aspigt" tänk (logiskt/matematiskt) fram.

"Problembarn" i skolan är o har således (överlag) varit ättlingar till jägare, krigare, innovativa, äventyrliga och kreativa människor. Dessa egenskaper är inte särskilt anpassade till det som premieras i vårt konforma o fyrkantiga teknokratsamhälle.

Åter till skolan en smula......

Nuvarande skola är iofs ljusår mer lyhörd för dessa barns behov än den skola jag gick i. Skolan från 50-talet o fram till ca 2010 var 100 % anpassad till ättlingar till jordbrukare och samlare. Dom som stannade hemma i byn o grottan och var nöjda med det. Dom icke otåliga, äventyrsdrivna och lätt uttråkade med låg dopamin-produktion. Att ha en förmåga att vara fokuserad i timtal (nöjd så vill säga) har varit närmast en förutsättning för att få bra betyg, om man inte hade lyhörda pedagoger till lärare. Dom fanns... Jag hade aldrig någon dylik dock.

Givetvis är detta resonemang mycket förenklat men det ligger mycket sanning i den också. "Problembarnen" hade mest troligt varit mkt framgångsrika och beundrade i andra århundraden och samhällen. Samhällen där deras egenskaper behövdes mer konkret. Dagens samhälle belönar, som sagt, överlag mer den introverta programeraren (på arbetsmarknaden) än den otålige och impulsstyrda upptäckaren/jägaren. 

Den mer o mer utbredda psykiska ohälsan och behovet av att synas och göra galenskaper på TikTok o Youtube bottnar nog mkt i alla rastlösa själar som saknar utmaningar och dopamin.

För att inte skapa just självförverkligande profetsior i form av ständiga diagnosetiketter och dränka barn i kemisk dimma kanske vi skall börja tänka mer - Lyckligt liv inte "trots" diagnos utan "med hjälp av" dess egenskaper. D.v.s inte leta hinder i.o.m ett "annorlunda" beteende utan styrkor och verktyg ur dessa "annorlunda" egenskaper? Å på så sätt leda dessa kreativa och spänningssökande individerna rätt i livet?

Slutligen några saker du inte visste var kopplade till adhd.

- Knäcka knogar

- "Göra berg av småsten" = Överdriven oro för det många anser vara små problem.

- Alltid bråttom o ändå ofta smått försenad.

- Hög koffeinförbrukning (kaffe, te, cola...)

- Brottas med närmast ständigt inre kaos - Det jag brukar kalla tankemyller.

- Hantera kaotisk situationer bra. När andra får panik får man fokus.

- Mkt kreativ och innovativ - Gets shit done

- The centre of partys. Omtyckt gäst el. festfixare.

- Har lätt att förlåta och "gå vidare" - Ältar inte och är aldrig långsur.

- Risktagare, entreprenör, äventyrlig.

- Lätt att tappa fokus i folksamlingar (med mkt folk omkring sig). Avbryter ofta andra. Byter plötsligt spår i konversationen.

- Har svårt att stänga ute bakgrundsbrus/ljud och andra distraherande saker.

- Plötsliga "energitapp".

- Tar inte till sig instruktioner, regler och uppmaningar om man inte förstår syftet (varför).

- Ogillar oannonserade besök.

- Överäter o dåliga "nog nu"-signaler.

- Sårbarhet för missbruk utifrån låg dopaminhalt.

- Förverkligandekänsla o entusiasm i planeringsstadiet. Men tappar ofta fokus och lust vid utförande/slutförandefas.

- Svårt att finna motivation generellt och närmast omöjligt att uppbåda den vid ointresse för uppgift.

- Sparar klipp, texter, citat, bilder mm som aldrig används något mer.

- Känner sig onormal och fokuserar därför mkt tid på att försöka uppfattas som normal.

- Impuls-spenderar pengar och ångrar sig sen.

- Mkt bra på att improvisera och intuitivt känna av stämningar och känslor hos andra.

- Svårt att hitta vem man är (egen identitet och personlighet).

- "Flyter iväg" i tanken vid konversation med annan/andra.

- Känner sig (oförtjänt) ofta som en dålig vän.

- Använder överdrivet mkt ord i tal o skrift 🙄😁 och "snubblar" ofta över orden (pratar så fort att det kommer ut lite fel).

- Inget fokus (vid ointresse) eller ultrafokus i timmar (vid intresse) - Antingen eller.....

- Ångest, panikångest, depression, oro..... Släpper inom ngr dagar genom att träna fysiskt.

- Tar ansvar för andras känslor och åsikter - Oroas över att ha sårat eller skapat ovänskap. Ofta utan anledning.

- Ljuger ibland om helt random irrelevanta vardagshändelser. Ofta för att skapa, bibehålla eller undvika olika stämningar i rummet. Paradoxalt nog ljuger "adhd-individen" aldrig eller mkt sällan om allvarliga o viktiga händelser (sjukdom, relationer, ekonomi, brott, konflikt...etc). Dvs tvärtemot hur många andra gör.

- Svårt att minnas folks utseenden och namn.

- Otålighet. Ogillar starkt att vänta (på andra).

Tillägg: Alla med höga poäng på adhd-skalan är förstås olika. Precis som alla andra..... Man har en hel del gemensamt men alla är såklart olika individer. Har olika personlighet, uppväxt (social kontext), sätt, åsikt, psyke, fysik, förmågor och utmaningar. Så gå inte runt o "sätt diagnos" på dig själv o andra.....  

BLOGG OUT!