Apokalypsen

Ragnarök, post-apokalyptisk värld, dystopi, undergång, utrotning, dödlig pandemi...... kalla det vad du vill. En värld där mänskligheten (nästan) har utrotats har alltid fascinerat mig.

Vi tar det från början!

Jag är ingen "People Person" å har aldrig varit. Något av en "Lone Wolf". Med vissa förbehåll. Jag har alltid velat ha barn o familj. Jag brukar ha lätt att umgås med folk o brukar generellt sett vara ganska omtyckt (tror jag?). Jag har inga problem att umgås o vara social men det är inget jag älskar att göra el. längtar efter s.a.s. Fester och sociala tillställningar är väl ok när man väl är där o fått i sig nån drink el. 5 men inför dylikt känner jag nästan alltid stor olust. Jag söker inte efter en stor vänkrets eller omfattande nätverk. Det tar också många år innan "du" går från ytligt bekant till riktig vän till mig. Det är få människor jag kallar nära vänner o som jag släppt in fullt ut. Dessa är dem jag anser ingår i min nära släkt o familj och en handfull barndomsvänner som kommit mig nära... 

Att vara öppen o ärlig är inte detsamma som att släppa in folk om nu ngn trodde det. Jag är väldigt öppen o ärlig med mina åsikter men "du" känner inte mig bara för det. Denna beskrivning av mig är inget jag "koketterar" med el. gör för att framstå hemlig och annorlunda. Det är bara sån jag är. Det finns såklart orsaker till varför jag är reserverad och inte släpper in folk (så gärna) men det är inte det denna blogg skall handla om.

Nåväl....

Det var en initial beskrivning om mig. Då kanske det låter ngt rimligare det som nu kommer....kanske? 

Jag fascineras som sagt av apokalyptiska scenarion. Såpass mkt att jag skulle vilja uppleva en sådan värld. Ja jag vet att det skulle innebära en risk att dom jag älskar försvann o det vill jag SJÄLVKLART inte. Jag menar inte så. 

Jag menar att i en annan verklighet, en fantasi, där jag befann mig ensam o utlämnad i en post-apokalyptisk värld o jag visste att mina nära o kära var trygga (kanske i en enorm underjordisk bunker, på en ö långt ut i Stilla havet el. i en anläggning på månen....typ). 

Jag däremot var ensam o utlämnad att klara mig själv. Endast jag o en närmast öde värld, förutom enstaka människor/varelser (farliga o desperata). I en sån värld skulle jag trivas.....frodas. För de flesta av er är nog en dylik värld den ultimata mardrömmen (om man kan kalla en mardröm ultimat vill säga?), men inte för mig. För mig vore det en häftig o närmast euforisk upplevelse. En kittlande känsla o utmaning. Jag har känt så hela mitt liv. Alltså det att domedagsscenarior inte är skrämmande utan om ngt så är det lockande el. iaf mycket fascinerande av att föreställa sig.

Kanske är jag knäpp..... Kanske har det att göra med min barndoms trauman? Kanske är dylika fantasier inte så ovanligt som jag tror? Det finns så mkt i denna bisarra värld som är fel och orättvist så kanske är det bara sunt att tänka att en global "reboot" vore vettigt? Vad vet jag? 

Det jag vet är att jag har inget emot att få uppleva en post-apokalyptisk värld. Bara jag vet att mina nära o kära klarat sig o är trygga (som sagt). Egoistiskt iofs men ändå. Däremot behöver inte jag vara "trygg". Jag kan gärna vara utlämnad i en öde värld med övergivna o raserade städer o diffusa hot ("zombies" el. desperata våldsamma o halvgalna människor...typ). 

Helt enkelt en mörk o dystopisk värld där jag måste överleva o klara mig själv......

Pr-byrån Agency fick i uppdrag av Warner Bros. att göra en kampanj för filmen Mad Max: Fury Road och skapade då dessa bilder av ett dystopiskt Stockholm