INSIKTER....

Hur hanterar du insikt när åren går?

Accepterar du det för vad det är och använder det till något positivt framöver eller gör insikten dig bitter?

Jag har haft många insikter sedan jag fyllde 40-ish...

Två av de största är:

1. Jag är en av de människor som har en tydlig brist på Dopamin. *Dopamin förekommer i en rad viktiga system som bland annat reglerar motoruk, vakenhet, glädje, entusiasm, uppmärksamhet och motivation. Dopamin kopplas till ADHD & depression (brist), schizofreni (överskott), självskadebeteende/suicid (brist), psykopati (förändring i känslighet för dopamin) mm.

Dessutom finns en tydlig koppling mellan brist på Dopamin & missbruk/överkonsumtion av t.ex alkohol, socker, morfin etc.

För ex. mig yttrar det sig i en "klarhet" i hjärnan vid alkoholintag. Jag blir inte som de flesta andra lite sluddrig och oklar i huvudet efter måttlig mängd alkohol. Jag blir exceptionellt klartänkt och lugn i huvudet (till skillnad från det tankemyller jag levt med hela mitt liv). Det skapar att jag överkonsumerar (inte alltid men ofta) när alkohol inmundigas. Det blir en jakt på att bibehålla denna sköna klartänkthet och det inre lugnet. Det i sin tur leder ibland till en nivå av alkoholintag som skapar omdömeslöshet och viss personlighetsförändring. Överkonsumtionen bottnar alltså inte i ett sug efter alkohol (alkoholism) & har aldrig gjort. Jag har aldrig tagit "återställare" eller känt sug efter alkoholen i sig utan "bara" velat hålla fast vid klartänkthet o lugnet i tankarna. Tyvärr går det inte. För fyller man på med mer alkohol för att hålla fast vid denna klara känsla blir det för mkt alkohol till slut och känslan ersätts av brist på känsla för konsekvenser = omdömeslöshet. Det har kostat mig mkt i unga år. Den känslan av omdömeslöshet är inte alls skön (såsom klartänktheten) + skapar ofta mkt ångest i efterhand (dagen/dagarna efter oavsett vad som skett). Jag kan inte identifiera mig med en enda av vedertagna markörer för alkoholism men har ändå ett komplicerat förhållande till drycken. 

Insikten kring detta har gjort att jag mkt sällan och väl planerat numera intar alkohol max 2-3 ggr per år. Ibland inte alls under ett år. Jag har hittar substitut för den klartänkta känslan men den extrema klartänkthet jag får efter 2-3 glas vin har jag inte kunnat "återskapa" riktigt ännu (nära dock). Priset för att ofta upprepa denna klarhetens onykterhet är dock alldeles för högt för mig och jag kommer aldrig tillåta mig det. Dopaminutsöndring går att finna på andra sätt än en självdestruktivitet kopplat till alkohol och jag vet att jag kommer hitta "klarhet o lugn" på andra sätt än droger. Är på god väg redan som sagt.....

Med detta sagt kan jag med lätthet ta en öl eller två ibland och är inte rädd för alkohol. Vill dock vara "safe".

*https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Dopamin

2. Jag har förstått att mitt kraftiga engagemang och min frustration över samhällsutvecklingen i Sverige dvs våldet, islamiseringen, klan- & gängkultur, märklig definition av rasism, åsiktsstyrning, skjutningar, våldtäkter, förnedringsrån mm bottnar i min egna otrygga grundkänsla skapat av trauman i barndomen. T.ex en insikt i att mordet på min far, när jag endast var en liten gosse, har skapat kraftig aversion mot de individer som skapar kaos, våld & otrygghet.

Frustrationen över alla trygghetsinvaggade svenskars brist på insikt om vad mord och våld medför gör mig galet irriterad ibland. Åsikter byggs på idoktrinering å inte verkligheten. Att svensken också låter en liten andel vänsterorienterade msm-människor (en liten åsikts-sekt) diktera vad som får sägas eller tyckas gör mig också mycket frustrerad. Eller gjorde snarare.... Jag har ju nu insett vad min frustration bottnar i. Jag kan således successivt släppa mitt engagemang och låta folk förstå i sin egen takt. De flesta kommer få insikt och troligen drabbas hårt av verkligheten (kanske genom egen utsatthet el. att våldet drabbar ngn de bryr sig om) men jag bryr mig mindre & mindre. Jag har sedan länge förstått och sett vartåt Sverige är på väg. Den insikten har jag kvar. Jag har bara förstått mer djupgående vad min egen frustration över utveckling och folks dumhet beror på. Det gör att jag kan släppa den känslan alltmer.

Ergo - Att tänka & känna är det som gör oss till dem vi är. Känslan av att man gör fel, tänker fel, borde göra si eller så, skäms, ångrar sig, gör tvärtemot det man vill etc beror på att vi lägger alldeles för stor vikt vid andras åsikter och känslor. Försök att strunta i andras åsikter så mkt du kan. Det är jättesvårt och det är definitivt inte detsamma som att bryta mot lagen eller utsätta sig för fara. 

Du kommer dock må mkt bättre om du inte tar ansvar för andras känslor lika mkt. Om din åsikt eller dina val och tankar sårar, upprör, irriterar andra så är det faktiskt deras ansvar vad de känner. Om de dessutom är människor som använder din låga självkänsla, lättväckta skuld- & skamkänsla, osäkerhet etc för att få sin egen vilja igenom är det en "toxic" relation du antingen måste hitta strategier att hantera (inte ta ansvar för deras känslor och skambeläggande) eller helt sonika avsluta relationen och gå din väg. Det finns ingenting som säger att andras åsikter och tankar är rätt. Å det oavsett hur upphöjd, respekterad, välutbildad, dryg el. sociopatisk den andra är. Dina tankar är dina. De kanske inte stämmer överrens med andras men huruvida du anser att dessa tankar är rätt eller om du vill låta dig övertygas av andra är helt upp till dig. Beslutet och känslan är DIN! Låt den inte styras av andras känslor och åsikter. Då blir du ett får i en sele fast i en åsiktshage - FLY isf.

Jag veeeet att detta såklart är mycket mycket lättare sagt än gjort. Ibland i princip omöjligt. Men om du kan inte göra helt som du vill i det stora hela, gör lite i det lilla. Hela ditt liv kanske bygger på en anpassad lögn där du i årtionden haft ett beteende och en åsikt för att passa in och vara "smidig". Ditt jobb, ditt sociala umgänge, ingift familj/släkt, community du bor i mm. Då kan du iaf göra tydliga distinktioner och val i det lilla. Bara för att din partner vill till Kanarieöarna behöver inte du åka med o lida i solen. Bara för att din släkt är kommunister behöver inte du vara det (hur tydligt dessa än visar det genom passiv aggressivitet el. "silent treatment"), bara för att din far alltid kört Volvo behöver inte du göra det, bara för att din släkt är jurister behöver inte du bli det....osv. Ja du fattar. 

Återta ditt eget värde om så bara i det lilla. Det kommer kännas bättre å bättre efter du övervunnit all skam- o skuld du initialt känner eftersom du varit nedtryckt, förminskad och programmerad till en "Beta" så länge (oavsett könsidentitet). 

De facto är det väldigt många män som lever i en förnekelse om vad de eg. vill och tycker. Nedtryckta av kvinnor som i flock dissar deras förslag och åsikter utan att ens förstå hur det förminskar mannen. Det brukar sluta i att mannen är otrogen eller drar. Kontentan blir att det är synd om den stackars kvinnan fast hon i årtionden styrt och fjättrat mannen med skuld, skam och utbrott för att få sin vilja igenom. Det omvända är att mannen kontrollerar kvinnan genom våld och hot och då ÄR det mannens fel s.a.s. Oavsett är det i princip alltid mannens fel vare sig det är sanning el. ej. Samkönade relationer vet jag för lite om för att ha en åsikt (inte osäkerhet bara okunskap 😁). Men relationer är en annan blogg s.a.s.

- Kärnan i denna text är att använd insikt om dig själv till positiva val framöver (inte bittert ångrande).

- Lev (så mkt du kan) efter devisen det du tänker och känner är inte fel för det är den du är. Om andra tycker du är, gör, tänker och säger fel så är det DERAS åsikter och känslor som dem får ta ansvar över och INTE någon absolut sanning som sägs. Din åsikt är lika viktig, de facto viktigare, för dig än deras känslor/åsikter. Deras uppfattning skall inte styra din känsla och din vilja/åsikt. Även om dem är många emot dig är inte deras uppfattning och känslor sanningen, alls. Det är bara deras känslor och åsikyer utifrån deras liv, fostran, livserfarenhet alltså inte dina känslor, så skit i dem. Om du tycker deras åsikt o känslor är viktigare än dina så fråga dig själv varför det är så? Vad gör dem bättre än dig i ditt huvud?

Over and Out!