Medvetandet....
Jag gillar filosofi "morfat" med vetenskap och det okända. Att kunna spekulera och vilt fantisera och filosofera kring de stora frågorna. Livet, döden, gud, universum, oförklarliga fenomen, känslor, vilka vi är och varför vi är och finns. Just nu har jag "grottat" ner mig i medvetandet.
Vad är det?
Hur förklarar man "medvetandet" egentligen?
För mig är det en känsla av att meningen med livet är att leva. Upplevelsen är meningen. Medvetandet ger den upplevelsen. Meningen blir då för mig att leva på det sätt jag vill. Det blir en tydlighet i att strunta i prestige, yttre påverkan, andras åsikter (dvs andras medvetanden), sociala spel, andras definition av vad som är korrekt och ok att tycka...etc.
Men visst man måste såklart anpassa sig till lagar och regler som andra skapat för annars kan man inte leva sitt liv. Detta faktum måste man acceptera hur idiotiska dessa regler och lagar än är. Men när man väl inser att medvetandet och upplevelsen inte behöver styras av pengar, status, titlar, karriär, andras åsikter om dig som "lyckad" eller "misslyckad" blir det successivt lugnare och lugnare inombords. När man dagligen upprepar för sig själv mantran som "jag är bra", "jag är bäst", "jag är lugn", "det är lugnt" "jag mår bra", "det är bra", "det löser sig", "jag löser det", "jag är glad" "jag mår bra"....osv. låter man sig översköljas av känslan av att meningen med livet ÄR upplevelsen av just livet.
Precis såsom talaren i TED-klippet jag länkar säger att medvetandet är tudelat:
1. Upplevelsen av världen omkring dig.
2. Upplevelsen av att vara du
....så säger han också att du är huvudrollsinnehavaren i "filmen" om dig själv - Ditt liv!
Vårt medvetande styrs av våra upplevelser. Utifrån dessa upplevelser formar vi också successivt vårt medvetande. Vår uppfattning om vem jag är och vad jag tycker om saker och ting.
Ett spädbarn är en helt öppen mottagare av intryck och upplevelser. Faktum är att våra första 7 år i livet formar vår personlighet..... Smaka på den igen - Våra första 7 år i livet formar vår personlighet... Om vi blir optimister eller pessimister. Räddhågsna eller modiga. Sociala eller introverta. Roliga eller humorbefriade. Argsinta eller vänliga....etc. Eller är det så? Vissa hävdar att vi föds med en specifik personlighet och att det sociala arvet och uppväxtmiljön antingen stärker eller förstör denna personlighet. Jag vill hävda att det är en kombination. Vad som däremot alldeles för ofta definierar oss är vad andra (deras medvetande) tycker att vi är. Vi lyssnar alldeles för ofta på vad andra tycker och tänker (om oss). Försök hitta en balans i det. D.v.s ditt medvetande om dig själv och andras (positiva och utvecklande) tankar om dig. Skapa ett medvetande som du trivs i.
Talaren i klippet hävdar att medvetandet är en kontrollerad hallucination. En ström av intryck som sorteras till en kontrollerad uppfattning av vem du är och hur världen ser ut och fungerar.
Ergo - Ett medvetande som "mass"-accepteras av de flesta människor.
Men när denna ström av intryck hamnar i obalans blir vårt medvetande påverkat på ett sätt som skrämmer oss och även andra människor omkring oss. Intrycken hamnar huller om buller och vår hjärna kan inte sortera och tolka på ett sätt vi är vana vid. Det skapar känslor som inte passar ihop med intrycken s.a.s. Vardagen blir skrämmande, vänlighet och omtanke kan skapa paranoia och ilska. Att vara medveten blir smärtsamt och läskigt. Man vill inte vara i det.
Å här kommer min hemsnickrade kvasipsykologiska teori.
Jag tror att när man tvingar sig till en tillvaro man inte vill vara i så skapar man god mylla för att få obalans i intryck och det i sin tur påverkar ens medvetande i negativ riktning.
Jaha, det var ju inte en särskilt avancerad teori Staffan?
Näe, men det kommer mer.
När man ständigt intalar sig att man nog egentligen trivs och att saker nog egentligen är ganska bra missar man det jag tror är meningen med livet. Alltså att leva och uppleva. Jag säger inte att man skall resa jorden runt, forska i Amazonas eller gå i kloster. Vad jag säger är att man nog skall försöka lägga alla utifrån kommande åsikter och definitioner av den man är åt sidan innan man vet själv vem man är, för det är inte ditt medvetande om den du är som säger det. Det är någon annans medvetande som tolkar vem du är. Å det är något helt annat än att veta vem man är!
Man bör således försöka finna det som gör upplevelsen (alltså det medvetna livet DU lever) lustfylld och intressant. Hitta det du "går i gång på". Är det som i mitt fall köra fordon, mecka och vara med dem som betyder mest så släpper man all prestige andra skapat kring karriär och titlar.
Man struntar i alla som tycker att man borde ha pluggat mer och "blivit nått". Man struntar i att man själv tror att man tycker det. För det är ju deras medvetande som talar t.o.m. när man tror att man själv tror detta.
Det är ju de facto deras tolkning av den du är som talar om för deras medvetande vem du borde vara å som de sedan signalerar till dig. Utifrån kommande påverkan från andras medvetande helt enkelt.
Ergo - Helt ointressant för dig, egentligen.
Jag vill i denna fas av mitt liv köra stora fordon. Jag vill köra lastbil med släp med "farlig" eller jättestor last. Det är det MITT medvetande talar om för mig att jag tycker är kul och intressant så då lyssnar jag på den signalen. Som yrke alltså. Men mitt yrke är ju bara en mkt liten del av den jag medvetet är. Att så många andra tolkar att du "är" ditt jobb är ju deras medvetenhets "fel" å inget i alla fall jag bryr mig om längre....alls!
Om 10-15 år kanske den säger något annat och då får jag se vad det är och om det utifrån min fysiska ålder funkar. Annars gör jag något annat medvetet val eller fortsätter med det jag gör om jag stimulerar mitt medvetna jag i det s.a.s.
Att förkovra sig, lära, utvecklas, tänka, skapa, finna & leta svar är inte kopplat till den titel du har eller vilket lärosäte du väljer eller hur många studiepoäng du nått. Intelligens och medvetande kan inte mätas i konforma utbildningar andras medvetande skapat som något bevis på att man har "nått längre" än sina medmänniskor. Jag hyser inte på nått sätt mer respekt för en professor än en streetsmart yngling som genom adaption överlever i Brasiliens favelor. Det går liksom inte (i min värld) att gradera människor på det sättet. Det handlar om tillfälligheter och vilken medvetenhet man formats till under de första 7 åren. Å att som nu beundra och idolisera individer utifrån kändisskap och pengar på banken är om möjligt ännu märkligare? Men jag dömer inte för då vore jag tillbaka i gamla vanor. Jag iakttar bara andras medvetande och hur dessa tolkar och skapar världen omkring sig. Vill man beundra Kardashians, Wahlgrens och Bagge så lev och låt leva.... Det är inte på riktigt ändå. Det är en medveten hallucination av intryck 😃
För jag har fattat!
Jag tror i alla fall att jag fattat men det kan ju vara mitt medvetande som luras?
Jag går på medveten känsla.... Inte på livslögnen "man borde" eller den ännu större livslögnen "men det är ändå ganska ok ju". Jag släpper avundsjukan och det andra kallat bitterheten (aldrig känt mig bitter så det spelar ju ingen roll vad andras medvetande tycker om det eg.)
Jag är vet att det är närmast omöjligt att leva i "det är kul"-mode hela tiden (om man inte lever i förträngd förnekelse), men samtidigt går det oftast att välja att förstå hur ens medvetande tolkar olika intryck och signaler. Man kan försöka förstå varför man mår så dåligt (är det hormoner, yrke, partner, livsval, missbruk, leda, livet man levt, brist på stimuli, osund relation till sina föräldrar o syskon, geografiskt val av boende, obearbetade trauman, livslögner, mörkret/ljuset, kosten, fysiken...osv).
Utifrån denna insikt kan man sedan jobba med sitt medvetandes tolkning av dessa signaler. Svårt? Självklart, men det kan kanske skapa viss insikt? Å bara för att man vidgar sitt medvetande och tror sig ha "fattat" är det inget som säger att det kommer bli enklare eller mindre smärtfyllt för det men verktygspaletten för att hantera den medvetna tillvaron kanske utvidgas något?
Att förändra de sju första årens formande av ditt medvetande/personlighet är mkt svårt och kräver idogt intalande på en undermedveten nivå. Upprepande, upprepande och åter upprepande. Men det går.... Eller jag är hyfsat säker på att det går. Har man som jag trauman i tidiga år känns en insikt om ens medvetandes tolkning av intryck som en epifani!
Lyssna på Anil Seth för han är klok.
Vad är det?
Hur förklarar man "medvetandet" egentligen?
För mig är det en känsla av att meningen med livet är att leva. Upplevelsen är meningen. Medvetandet ger den upplevelsen. Meningen blir då för mig att leva på det sätt jag vill. Det blir en tydlighet i att strunta i prestige, yttre påverkan, andras åsikter (dvs andras medvetanden), sociala spel, andras definition av vad som är korrekt och ok att tycka...etc.
Men visst man måste såklart anpassa sig till lagar och regler som andra skapat för annars kan man inte leva sitt liv. Detta faktum måste man acceptera hur idiotiska dessa regler och lagar än är. Men när man väl inser att medvetandet och upplevelsen inte behöver styras av pengar, status, titlar, karriär, andras åsikter om dig som "lyckad" eller "misslyckad" blir det successivt lugnare och lugnare inombords. När man dagligen upprepar för sig själv mantran som "jag är bra", "jag är bäst", "jag är lugn", "det är lugnt" "jag mår bra", "det är bra", "det löser sig", "jag löser det", "jag är glad" "jag mår bra"....osv. låter man sig översköljas av känslan av att meningen med livet ÄR upplevelsen av just livet.
Precis såsom talaren i TED-klippet jag länkar säger att medvetandet är tudelat:
1. Upplevelsen av världen omkring dig.
2. Upplevelsen av att vara du
....så säger han också att du är huvudrollsinnehavaren i "filmen" om dig själv - Ditt liv!
Vårt medvetande styrs av våra upplevelser. Utifrån dessa upplevelser formar vi också successivt vårt medvetande. Vår uppfattning om vem jag är och vad jag tycker om saker och ting.
Ett spädbarn är en helt öppen mottagare av intryck och upplevelser. Faktum är att våra första 7 år i livet formar vår personlighet..... Smaka på den igen - Våra första 7 år i livet formar vår personlighet... Om vi blir optimister eller pessimister. Räddhågsna eller modiga. Sociala eller introverta. Roliga eller humorbefriade. Argsinta eller vänliga....etc. Eller är det så? Vissa hävdar att vi föds med en specifik personlighet och att det sociala arvet och uppväxtmiljön antingen stärker eller förstör denna personlighet. Jag vill hävda att det är en kombination. Vad som däremot alldeles för ofta definierar oss är vad andra (deras medvetande) tycker att vi är. Vi lyssnar alldeles för ofta på vad andra tycker och tänker (om oss). Försök hitta en balans i det. D.v.s ditt medvetande om dig själv och andras (positiva och utvecklande) tankar om dig. Skapa ett medvetande som du trivs i.
Talaren i klippet hävdar att medvetandet är en kontrollerad hallucination. En ström av intryck som sorteras till en kontrollerad uppfattning av vem du är och hur världen ser ut och fungerar.
Ergo - Ett medvetande som "mass"-accepteras av de flesta människor.
Men när denna ström av intryck hamnar i obalans blir vårt medvetande påverkat på ett sätt som skrämmer oss och även andra människor omkring oss. Intrycken hamnar huller om buller och vår hjärna kan inte sortera och tolka på ett sätt vi är vana vid. Det skapar känslor som inte passar ihop med intrycken s.a.s. Vardagen blir skrämmande, vänlighet och omtanke kan skapa paranoia och ilska. Att vara medveten blir smärtsamt och läskigt. Man vill inte vara i det.
Å här kommer min hemsnickrade kvasipsykologiska teori.
Jag tror att när man tvingar sig till en tillvaro man inte vill vara i så skapar man god mylla för att få obalans i intryck och det i sin tur påverkar ens medvetande i negativ riktning.
Jaha, det var ju inte en särskilt avancerad teori Staffan?
Näe, men det kommer mer.
När man ständigt intalar sig att man nog egentligen trivs och att saker nog egentligen är ganska bra missar man det jag tror är meningen med livet. Alltså att leva och uppleva. Jag säger inte att man skall resa jorden runt, forska i Amazonas eller gå i kloster. Vad jag säger är att man nog skall försöka lägga alla utifrån kommande åsikter och definitioner av den man är åt sidan innan man vet själv vem man är, för det är inte ditt medvetande om den du är som säger det. Det är någon annans medvetande som tolkar vem du är. Å det är något helt annat än att veta vem man är!
Man bör således försöka finna det som gör upplevelsen (alltså det medvetna livet DU lever) lustfylld och intressant. Hitta det du "går i gång på". Är det som i mitt fall köra fordon, mecka och vara med dem som betyder mest så släpper man all prestige andra skapat kring karriär och titlar.
Man struntar i alla som tycker att man borde ha pluggat mer och "blivit nått". Man struntar i att man själv tror att man tycker det. För det är ju deras medvetande som talar t.o.m. när man tror att man själv tror detta.
Det är ju de facto deras tolkning av den du är som talar om för deras medvetande vem du borde vara å som de sedan signalerar till dig. Utifrån kommande påverkan från andras medvetande helt enkelt.
Ergo - Helt ointressant för dig, egentligen.
Jag vill i denna fas av mitt liv köra stora fordon. Jag vill köra lastbil med släp med "farlig" eller jättestor last. Det är det MITT medvetande talar om för mig att jag tycker är kul och intressant så då lyssnar jag på den signalen. Som yrke alltså. Men mitt yrke är ju bara en mkt liten del av den jag medvetet är. Att så många andra tolkar att du "är" ditt jobb är ju deras medvetenhets "fel" å inget i alla fall jag bryr mig om längre....alls!
Om 10-15 år kanske den säger något annat och då får jag se vad det är och om det utifrån min fysiska ålder funkar. Annars gör jag något annat medvetet val eller fortsätter med det jag gör om jag stimulerar mitt medvetna jag i det s.a.s.
Att förkovra sig, lära, utvecklas, tänka, skapa, finna & leta svar är inte kopplat till den titel du har eller vilket lärosäte du väljer eller hur många studiepoäng du nått. Intelligens och medvetande kan inte mätas i konforma utbildningar andras medvetande skapat som något bevis på att man har "nått längre" än sina medmänniskor. Jag hyser inte på nått sätt mer respekt för en professor än en streetsmart yngling som genom adaption överlever i Brasiliens favelor. Det går liksom inte (i min värld) att gradera människor på det sättet. Det handlar om tillfälligheter och vilken medvetenhet man formats till under de första 7 åren. Å att som nu beundra och idolisera individer utifrån kändisskap och pengar på banken är om möjligt ännu märkligare? Men jag dömer inte för då vore jag tillbaka i gamla vanor. Jag iakttar bara andras medvetande och hur dessa tolkar och skapar världen omkring sig. Vill man beundra Kardashians, Wahlgrens och Bagge så lev och låt leva.... Det är inte på riktigt ändå. Det är en medveten hallucination av intryck 😃
För jag har fattat!
Jag tror i alla fall att jag fattat men det kan ju vara mitt medvetande som luras?
Jag går på medveten känsla.... Inte på livslögnen "man borde" eller den ännu större livslögnen "men det är ändå ganska ok ju". Jag släpper avundsjukan och det andra kallat bitterheten (aldrig känt mig bitter så det spelar ju ingen roll vad andras medvetande tycker om det eg.)
Jag är vet att det är närmast omöjligt att leva i "det är kul"-mode hela tiden (om man inte lever i förträngd förnekelse), men samtidigt går det oftast att välja att förstå hur ens medvetande tolkar olika intryck och signaler. Man kan försöka förstå varför man mår så dåligt (är det hormoner, yrke, partner, livsval, missbruk, leda, livet man levt, brist på stimuli, osund relation till sina föräldrar o syskon, geografiskt val av boende, obearbetade trauman, livslögner, mörkret/ljuset, kosten, fysiken...osv).
Utifrån denna insikt kan man sedan jobba med sitt medvetandes tolkning av dessa signaler. Svårt? Självklart, men det kan kanske skapa viss insikt? Å bara för att man vidgar sitt medvetande och tror sig ha "fattat" är det inget som säger att det kommer bli enklare eller mindre smärtfyllt för det men verktygspaletten för att hantera den medvetna tillvaron kanske utvidgas något?
Att förändra de sju första årens formande av ditt medvetande/personlighet är mkt svårt och kräver idogt intalande på en undermedveten nivå. Upprepande, upprepande och åter upprepande. Men det går.... Eller jag är hyfsat säker på att det går. Har man som jag trauman i tidiga år känns en insikt om ens medvetandes tolkning av intryck som en epifani!
Lyssna på Anil Seth för han är klok.
Kommentarer
Skicka en kommentar